2013-01-20

Du fanns under min hud

Tiden går så fort nu. Imorgon är det redan åtta veckor sedan Rakel föddes, och varje dag är ett litet äventyr. På gott och ont förstås, det vet Gud att allt inte är rosa och fluffigt när man får barn.

Jag mår inte bra hela tiden, även om vi får sova bra och vårt barn inte skriker så mycket. Hela omställningen från att bara vara sig själv till att bli mamma (och sedan bli mamma och samtidigt vara sig själv), att behöva flytta sina prioriteringar var inte helt lätt. Det har varit riktig tungt. I början var varje dag ett enormt stressmoment.

Vissa får väl ha det så, falla på plats i sin nya roll, gå upp i nuet och trivas helt och fullt. Andra får kämpa, lite grann eller mer. Varje dag är olika, jag vet sällan hur jag ska må nästa dag.

Men det går bättre hela tiden. Se till att äta, promenera, andas lite. Samarbeta. Luta sig på varandra. Gosa med tjocka bebiskinder, smälta inombords när hon ler och bara lukta på henne. Det hjälper oftast. Det är också väldigt häftigt med små barn, allt är inte bajsblöjor och tjocka kinder. Hon växer ju hela tiden, lär sig nya grejer och kommunicerar på nya sätt. Man upptäcker hur hennes tår liknar mormors, hur hon liknar sin far när hon sover ibland och hennes temperament märks, tydligt!

För åtta veckor sedan låg jag i en förlossningssal och hade svårt att förstå att de förbannade värkarna skulle leda till att en bebis tittade ut. Fyra dagars värkarbete och sedan tio minuters(!) krystande tog det. Sen kom hon. Och nu är det som om hon alltid funnits.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar